Hello!

har tänkt ganska mycket på sistone.. Jag har insett att jag känner för många som inte känner mig... Det är lite obehagligt egentligen, dom ser ju liksom bara den där finfina fasaden man lyckas bygga upp.. Känner mig så fake i deras närhet. Försöker ju vara dendära flickan som folk vill vara med. Försöker att få folk att tycka att jag på något sjukt sätt är viktig. Men det är jag ju inte, jag är en underklass brud, utan hem, utan kärlek och utan liv. En såndär brud folk ser ner på. en trasig liten jävel som ingen bryr sig om. Precis som killen jag träffade i Kramfors idag sa "vi finns inte i deras värld, vi vill synas men det kommer aldrig hända". Honom tyckte jag om, han hade tagit en överdos och låg på marken och väntade på att någon skulle se honom men alla bara gick förbi. kände igen mig i honom så sjukt mycket så jag satte mig brevid honom och höll hans hand. Han berättade att han var 17 år gammal och att han hade insett att folk hade gett upp på honom, så han gav upp på sig själv.. Stackars liten. Men vi skrattade faktiskt ett tag där, två trasiga varelser som satt lutade mot en vägg, kollade på varandra och skrattade. Vi insåg att det är ganska komiskt att vi bara finns, vi bara kämpar på men helt utan mål. Jag satt där med honom och väntade på att ambulansen skulle komma. Jag är faktiskt lite orolig för honom. Jag vill inte att det är han som är död imorgon. Han är en sådan människa man bara trivs med. Och om han läser detta så.... Så ska han veta att jag är så jävla glad att han lever. Läser han detta så lever han. Och även om han haft det skit så klarade han sig. Han ska veta att jag håller tummarna för att han klarar sig. Pice & love folks. Bli inte som jag. Gå inte ner i samma skit som mig. Ta hand om er förfan för ni är viktiga och jag bryr mig. puss💋

Ni vet den där känslan av att tänka för mycket? när man liksom simmar runt i sina egna tankar tills man inser att man inte bottnar längre, tillslut låter man bara kroppen ge upp. Man låter tankarna dränka en. 

den känslan har jag just nu.

tre riktigt fina vänner har nyligen gått bort. Det känns så jävla fel att dom aldrig mer kan le, det blev ju som det blev och nu finns dom inte mer, jag kommer inte längre kunna skriva eller ringa till dom, jag kommer aldrig mer få höra deras underbara röster... Men dom är himlens vackraste änglar. Jag vet att dom ser mig nu när jag kämpar mot all misär och jag hoppas att dom är stolta över mig, jag är så otroligt glad för tiden jag fick med dom.

tänkte iallafall skriva lite om dom nu så... Till minne av mina bröder och systrar..

Joelene: Joelene, jag minns fortfarande det du sa till mig när allt var så jävla värdelöst.. Du sa "jag är axeln du kan vila på, jag kommer alltid finnas här och torka dina tårar". Men nu, när du inte finns mer är allt tomt igen, du var alltid det lilla ljuset i tunneln men det som inte fick hända hände... Du lär mörkret ta över och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte hjälpte tillräckligt.. Förlåt mig älskade du, ta hand om lilla didrik där uppe och krama honom från mig.. Älskar dig Joelene❤️

Aki: Finaste broder, minns du när vi satt i r-by och knäkte öl.. Minns du när du lovade mig att du skulle vara drogfri, inga fler återfall, inga fler gäng efter dig.. Du var ju så duktig kära bror, du höll dig borta från skiten i 8 månader.. Sen tog du upp sprutan för sista gången, sköt in heroinet i din arm och tog ditt sista andetag, jag bara önskar att du satt här med mig idag... Du dog av det du älskade mäst, du somnade in men den älckliga jävla drogen i ditt blod... Fyfan asså, äckliga jävla drog som tog min älskade Aki. sov gott broder..❤️

Jakkob: hoppas du vet att jag förstår dig, jag önskar att du fortfarande är här men efter beskedet du fick skulle jag nog gjort samma sak, du var en otroligt stark individ och så underbar att prata med... Din pojkvän, jag, din släkt och dina vänner ser upp mot dig med tårar i ögonen och hälsar att vi älskar dig, hoppas du hör våra röster finaste du.. Vi saknar dig finaste och någon gång kommer vi upp till himlen och träffar er, jag lovat.. Godnatt "Jakko"❤️

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag klarar inte av att lita på någon. Mamma har tagit upp alla anledningar till att jag mår som jag mår till en av hennes vänner, denna vän har nu berättat alla mina personliga saker till allt och alla. Nu vet alla om våldtäkten, mordhoten, misshandeln, drogerna, alkoholen, psyket och allt annat. Jag litade faktiskt på mamma.. Tydligen kunde jag inte lita på henne heller så nu har allt mitt hopp rasat till botten igen. Hon har även tagit kontakt med mannen som förstörde vårat liv igen.

jag bor såklart kvar på hvb och jag lär bo här ett bra tag till. Soc har nämligen bestämt att jag inte får flytta tillbaks till mamma eller bo i fosterfamilj. Så nu är jag rädd för att fllytta härifrån.. Jag vill inte bli hemlös igen. Soc har även pratat om att jag ska bo här tills jag hittat en egen lägenhet. Och jag kan ju inte hitta en lägenhet nu. Jag går inte ens i skolan Så hur fan ska jag kunna betala hyran? inget går bra längre. Jag vill bara låta mörkret vinna och lägga mig ner, blunda och aldrig mer vakna. Jag vågar inte ens gå ut ur rummet längre, jag är rädd för människor. Jag vet att dom kommer svika mig. Varje människa jag ser kommer att svika mig. det bara är så.

sen sitter en kompis inne oxå.. Rån och mordhot. Han fick två år för det, han var alltid där för mig och nu kommer jag inte kunna träffa honom på två år. Allt går åt helvete bara. 

Falska jävla hora du är, fan asså! Hur jävla fittig kan man vara?! Trodde du seriöst att jag inte skulle märkà att du snackar skit om mig och att du fucking tar mina saker? jag är förfan inte dum i huvet! allt går åt helvete nu förresten. En kompis är i koma, morsan super bort hennes personlighet, brorsan mår piss, hvb är stört och min sk bästa vän här är falsk som fan. Får inte skriva mer nu dock, personalen ska ta in telefonen. Bye

Nu är jäg äntligen inte illamående längre så nu klarar jag av att skriva!

opererades igår morse kl 08:36 och operationen slutfördes runt 11, sedan blev det 4 timmar med ständigt dropp och så otroligt mycket smärtlindrande i alla dess former. Mitt ben gör fortfarande sjukt ont och jag vet inte vad jag ska göra. Ännu en natt utan sömn känns inte så pepp. Fick både lustgas, morfin och en narkos igår innan operationen och jag minns inget annat än att hela rummet snurrade. Fick inte ha mina piercingar pga infektionsrisker osv. Jag tror inte jag kan skriva mer just nu eftersom att yrseln, illamåendet och smärtan spökar i min kropp. Kan dock skriva igen när jag mår lite bättre men jag ville bara att ni skulle veta att jag lever! Hejdå sålänge

Tja folks. Klockan är nu 05:22 och jag har inte sovit på hela natten eftersom jag är inlagd på ett sjukhus. Då undrar man ju varför.. Jo.. De har jag ingen aning om.. Märkte att de gjorde ont i benet för två dagar sedan och sen såg personalen att jag gick konstigt och skickade hit mig. Så jag har gått runt med en trasig muskel i tre dagar nu! Ska opereras om någon timme. 10 blodprover och en smärtlindrande spruta och fyra alvedon senare. Det gör sjukt ont men självklart har jag inte tid att tänka på det eftersom att jag vill röka. Men jag får inte röka och jag kan inte gå. får heller inte äta eller dricka innan operationen vilket jag stör mig otroligt mycket på eftersom jag inte ätit sedan igår vid lunch. Kommer troligen behöva stanna här tills imorrn och då blir det två äckliga dagar utan cigg vilket inte alls gillas från min sida. Jag har inte heller fått mina jävla antidepp så just nu är jag äckligt jävla bitter. Och som grädde på moset så har jag tappat min jävla piercingkula till läppen. 

Har fula sjukhuskläder mig med.. Och nålstick överallt. Ser ut som en sprutnarkoman :)))))) sjukhus är även sjukt tråkiga och eftersom jag inte kan gå så kan jag heller inte hitta på något. Ska få någon spruta till i magen som ska lindra smärtan vilket den inte gör så allt kan gå och dö. Hade tänkt att skriva lite efter operationen med, så vi får höras då. Kram sålänge! 

Ps. Har fått ett jävla plastband runt handleden som man alltid får på sjukhus och det fastar i mitt hår hela tiden så jag kommer vara skallig när jag kommer härifrån.

Ända sen jag inte längre kunde sova i spjälsäng så fick jag sova på ett lakan på golvet med en handduk som täcke och en tröja som kudde. Mamma skulle ju ha min säng eftersom hon alltid hade olika "män" som hon låg med (hon va prostituerad). Jag minns så jävla väl när jag blev tvingad att äta hundmat för att mamma och pappa inte ville ge mig mat, det slutade med att jag spydde upp all jävla hundmat och pappa tvingade mig att slicka upp all spya från golvet, hade inte heller några kläder på mig då men pappa och hans kompisar tyckte det var jätte kul och pappa själv tände på de. Varje jävla dag efter det fick jag höra att jag var en smutsig gatuhund. Det hände flera gånger att han spottade på mig, stampade eller sparkade mig och även att han pissade på mig. Jag var ingenting för någon av dom. Han har kastat ut mig från ett fönster (det var dock bara en meter ner så det var ingen fara.  Jag har fått smaka från hans mat och dricka för att han trodde att jag skulle förgifta honom. Och en jävla massa annat. Men jag klarar inte av att skriva det. Jag kände och känner mig fortfarande som dendär smutsiga jävla hunden som ingen vill ha och det tär jävligt mycket att ens tänka på det

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Men nu när jag har chansen och sitter på rastplatsen med en cigg så hinmer jag nog skriva några rader, det känns bara så jävla overkligt att vara här. Allt känns som i en film, det känns så ovärt att vara här. Tiden står ju förfan still. Jag måste vara nykter nu men det är ingenting jag vill. Jag måste se framåt nu men jag vill ta något som förstått min pupill, jag saknar mitt gamla liv, det var en plats där jag kunde göra som jag vill. Jag funkar inte normalt längre. Jag är fan inte jag längre. alkt är fittigt kallt och jobbigt. Jag är så trött nu, orkar ingenting. Mina krafter är slut nu, jag är ingen längre. Men jag antar att ingenting är fel när allt känns så hopplöst. Droger våld och misär i en redan kall värld. Men min jävla pundar farsa och alkis mamma är iallafall inte här. Det är nog det ända positiva