Hello!

har tänkt ganska mycket på sistone.. Jag har insett att jag känner för många som inte känner mig... Det är lite obehagligt egentligen, dom ser ju liksom bara den där finfina fasaden man lyckas bygga upp.. Känner mig så fake i deras närhet. Försöker ju vara dendära flickan som folk vill vara med. Försöker att få folk att tycka att jag på något sjukt sätt är viktig. Men det är jag ju inte, jag är en underklass brud, utan hem, utan kärlek och utan liv. En såndär brud folk ser ner på. en trasig liten jävel som ingen bryr sig om. Precis som killen jag träffade i Kramfors idag sa "vi finns inte i deras värld, vi vill synas men det kommer aldrig hända". Honom tyckte jag om, han hade tagit en överdos och låg på marken och väntade på att någon skulle se honom men alla bara gick förbi. kände igen mig i honom så sjukt mycket så jag satte mig brevid honom och höll hans hand. Han berättade att han var 17 år gammal och att han hade insett att folk hade gett upp på honom, så han gav upp på sig själv.. Stackars liten. Men vi skrattade faktiskt ett tag där, två trasiga varelser som satt lutade mot en vägg, kollade på varandra och skrattade. Vi insåg att det är ganska komiskt att vi bara finns, vi bara kämpar på men helt utan mål. Jag satt där med honom och väntade på att ambulansen skulle komma. Jag är faktiskt lite orolig för honom. Jag vill inte att det är han som är död imorgon. Han är en sådan människa man bara trivs med. Och om han läser detta så.... Så ska han veta att jag är så jävla glad att han lever. Läser han detta så lever han. Och även om han haft det skit så klarade han sig. Han ska veta att jag håller tummarna för att han klarar sig. Pice & love folks. Bli inte som jag. Gå inte ner i samma skit som mig. Ta hand om er förfan för ni är viktiga och jag bryr mig. puss💋